Den sista veckan förra året och under den här veckan har vi skrivit novell och såhär blev min.

Hahha, min lärare började gråta när hon läste den. Tycker ni att den är bra?

Även fast jag bara var ett barn.

Doften utav bensin brukade göra mig åksjuk men idag märkte jag inte av den. Jag satt med en ofokuserad blick och stirrade ut på skogen som flöt ihop till en grön massa när den flög förbi mitt fönster, djup försjunken i mina egna tankar. Därför märkte jag inte av pappas nervöst flackande blickar och att hans fot ständigt låg på gaspedalen.  Jag log ett bekymmerfritt leende när min andedräkt immade igen en plätt på den kalla rutan och ritade slarvigt dit en smiley med pekfingret. Sedan lät jag mig själv falla tillbaka i egna tankar.

Jag väcktes abrupt upp ur mitt dagdrömmande när pappa tvärnitade på parkeringen till sjukhuset.  Jag visste vägen som vi skulle gå nu. Jag hade den uppmålad i huvudet som en skattkarta, där i slutet låg skatten, mamma.  Jag tog pappa i handen och vi gick med snabba steg in igenom svängdörrarna och han saktade inte ner förens han insåg att jag halvsprang, för att kunna hålla hans takt.

Vi var nära nu. Vi gick igenom den långa korridoren med fönster som blickade ut emot den lilla växtlighet som existerade på sjuksköterskornas rastplats. Pappa stannade och böjde sig ner till mig. Dörren till rastplatsen öppnades och en plötslig fläkt av kaffe och cigarrettrök kom över mig. Han var nu i ögonhöjd med mig och när jag kollade in i hans sorgbundna ögon, slog han ner blicken och det såg ut som han famlade efter orden.  Han tog ett djupt andetag och sa "Johanna, det kan redan ha hänt när vi kommer fram".  Jag nickade snabbt utan egentligen att förstå allvaret i det som han sa, även fast jag nu kunde känna ängslan och rädslan knyta sig i magen. Efter det så var vi båda angelägna om att komma fram så snabbt som möjligt så vi ökade takten ytterligare tills vi tydligt kunde se dörren.

Den öppnades och en sköterska kom ut. Hon såg dyster ut men gav mig ändå ett stelt leende när hon gick förbi. Fast pappa fick bara en menande blick och hon en svag nickning som svar på den fråga som han inte behövde yttra.

Solen sken starkt för att vara en tidig vårmorgon och tårarna som var på allas kinder blänkte i solskenet. Rummet var vackert när det badade i solsken men jag stelnade till och fick en ilning längs ryggraden.  Det första som jag hörde var alltid glada och roliga morbror Isak gråta så mycket att han fick chippa efter luft. Även fast mormor tröstande strök honom över ryggen där han stod i hennes famn. Min blick vandrade över allas ansikten Isaks, mormors, pappas men tillslut så fastnade min blick på mamma.

Hon som alltid var så vacker, var nu så blek och såg bräcklig ut.  De mörka ringarna under ögonen fick henne att se matt och sliten ut. Hennes läppar började sakta tappa sin annars fylligt röda färg och övergick till en lilablå ton.  Hennes hår var borta precis som värmen jag alltid kände inom mig när jag klev in i det där rummet. Nu fick jag istället en enorm tomhetskänsla som fyllde hela kroppen.

Jag tryckte min hand hårt i pappas när jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Han böjde sig ner och höll om mig. I den stunden klamrade jag mig fast vid honom med ett krampaktigt grepp och viskade tyst för mig själv att jag aldrig ville att han skulle släppa taget. 

Där stod jag fem år gammal medveten om att jag aldrig skulle få känna min mammas värme eller se hennes smittsamma leende eller ens kunna höra hennes vackra stämma igen, men det var kännedomen om att jag aldrig skulle kunna få möjligheten att säga hejdå som fick mig att släppa alla hämningar och jag grät.

Av: Elise.W 9:3