Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hade inte träffat dig på 10 år nästan, så jag kände inte dig så väl. Men ändå, du var min morfar. Jag minns inte så mycket av dig, men du har ändå funnits här. Nu gör du inte det längre. Jag vet att du sa att du hellre dog än att behöva lida. Men jag hade ingen aning om hur du mådde. Jag visste inte att du hade cancer, vatten i lungorna, epilepsi eller problem med njurarna. Jag visste inte, för ingen har nånsin berättat det för mig. Jag hoppas iallafall att du mår bättre nu.

När farfar dog för bara några månader sedan så skrev jag att jag tyckte det var lättare att acceptera hans död, för jag visste att han led. Jag vet nu att du också led, men jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på mormor som är ensam kvar. Att hon förlorade dig på den dagen ni hade varit gifta i 55 år. Hon är så förtvivlad och undrar varför du skulle dö på just den dagen för. Ni som skulle fira med fika och bakelser och mamma försöker förklara att han ville vara där med dig, men hans kropp orkade inte.

Men morfar, även fast jag inte kände dig så väl så var du en del av min barndom. När jag tänker efter så är jag nog den i släkten förrutom min mamma som jag ärvt mest av. Då menar jag inte bara efternamn och utssende, utan även egenskaper som ivrig och svårt att slänga saker. Jag kommer ihåg när jag var liten och ville spara gamla tandborstar för jag tyckte så synd om dem för att de skulle slängas. Så var ju du med. Som en liten ekorre.

Jag älskar dig morfar, jag kommer alltid se upp till dig. Du fick uppleva äkta kärlek, du var en högutbildad läkare men framför allt du var en sån fin och omtänksam person.

Vila i frid, vi ses såsmåningom på andra sidan <3