Jag är super sugen på att skriva! skriva, skriva och skriva lite mer! (om jag bara hade tiden..)
Här är en novell jag skrev i sommras inte super nöjd, men den är inte dålig, haha (det är alltid en själv som är ens värsta kritiker).

---

Hjärtat får inga rynkor.
Skriven av Elise Voldberg.

Han tittade som hastigast på tidningen bredvid honom, men fastnade direkt med blicken. 29 september konstaterade han olyckligt för sig själv. De djupa rynkorna orsakade av ålder blev ännu djupare när han stilla brast ut i gråt. Han lät tår efter tår rinna över hans mjuka kinder tills en varm hand kärleksfullt torkade bort dem med en lätt smekning. ”Det gör ingenting, jag tycker ändå inte den här dagen”. Hon log varmt emot honom. ”Grattis på födelsedagen” Skamset slog han ner blicken och vickade på vigselringen. Han ställde sig upp och borstade av lite frömjöl som hade lagt sig på hans mörkbruna långbyxor.

 De kalla höst vindarna drog i hans vindjacka som han snabbt drog hårdare omkring sig och huttrade till. Han fortsatte längre in i den dunkla parken som nu var klädd i röda och orangea färger och fylld med dystert kala trädkronor. Han satte sig på deras nu nötta bänk. De som gick förbi honom såg en gammal och sliten man sittandes själv på en bänk, men som såg ut att ha ett ljuvligt samtal med någon. Skrattandes med en värme som nästan lyste om honom. Han däremot såg in i ett par himmelsblå ögon som fortfarande bringade honom fjärilar i magen. Han lutade sig fram för att varsamt smeka hennes hand.

Hans annars så kärleksfulla blick ändrades drastiskt till en blick fylld av förtvivlan och saknad när hans käresta sakta började bli otydlig och försvinna som en dimma i vinden. Han orkade inte se och med en sorgbunden blick så viskade han hjärtskärande ”Nej inte än”. Den fantasi som han önskade var verklighet var nu borta, kvar satt han själv. Ensam med verkligheten som förtärde honom. Han strök med fingertopparna över den inskriptionen han själv snidat.

29 september 1950 – 29 september 2009
Så som änglar har vingar, har du tid

Tårarna brände åter bakom ögonlocken och ensamheten borrade ett stort hål i honom. Han försökte skaka av sig känslan och log halvhjärtat. Han såg ut att famla efter orden och viskade tyst. ”… När du inte orkar längre, ska jag orka för två” De ögon som han tillgivet stirrat in i nyss var nu borta och hans blick borrade istället in i tomma intet, han kysste ömt bänken och ställde sig långsamt upp.

 Hans hjärta slog snabbare när tanken på morgondagen slog honom. Hans ålderdom var inget han reflekterade över för hans kärlek var lika intensiv som den var självklar det var denna känsla som han levde för. ”Vänta på mig, tiden är snart kommen”. Han log ett innerligt mystiskt leende och gick.

---