Jag tycker inte att jag är typen som har prestationsångest, jag blir visserligen aldrig riktigt nöjd med det jag gör, men jag brukar ändå kunna vifta bort det och glömma det. Vad gör det om hundra år liksom? Men idag skulle vi få feedback från Rysslands-redovisningen som jag hade i onsdags. Ni fattar inte hur mycket ångest och hur mycket jag har grubblat över det. Det kändes rent ut sagt som det gick skit och som jag hade gjort bort mig, inte bara för klassen utan även för lärarna i svenska, historia och samhällskunskap. Trippel press..

Iallafall skulle vi ha feedback och jag fick en klump i magen ju närmare min tur kom. Jag ville verkligen inte höra att jag är dålig och vad jag gjorde fel. Inte idag. Men jag tänkte att jag måste få det "overwith" så jag satte mig och tog smällen när min tur kom. Det gick inte så dåligt faktitskt, fick v+/m- så det var ju bra ändå. Fick ju såklart lite kritik(det var ju feedback) men inte mer än väntat. Men alla känslor fanns ju fortfarande kvar och jag fick kämpa för att hålla tårarna inne när hon pratade och tillslut frågade hur jag mådde.

Tillslut när jag ansåg samtalet vara över sprang jag ut i korridoren och började storböla. Ja, i skolan. Jag vet inte riktigt varför, men alla känslor kom samtidigt. Men det var skönt att gråta ut och så kom Kristina och gav mig en kram och choklad :) Efter det kunde jag bara släppa det, ångesten är borta.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände, varför jag tog det så seriöst och varför jag kände mig så pressad. Men prestationsångest måste vara en av de jobbigaste känslorna som finns. Det är inte lätt att vara besviken på sig själv.